Cyklar samma väg som jag cyklat så många gånger förr men ändå är det som en annan väg. Dimman är tät och solen kämpar för att lysa igenom, ibland lyckas den och ljuset blir magiskt, förtrollande. Jag stannar här och var, tittar, lyssnar och fotograferar. Just nu finns inget annat än jag, kameran och naturen runt mig. Alla tankar försvinner, all oro rinner av mig och jag känner mig som ett med naturen.
Vid vattenfallet är luften rå, kylan kryper igenom kläderna, det enda som hörs är bruset från vattenmassorna som dundrar ner för fallet. När jag cyklar vidare igen värmer solen min rygg, dimman har nästan lättat helt, dagen har vaknat och det magiska morgonljuset är plötsligt borta...
2 kommentarer:
Underbart fina bilder!
Mycket vackra bilder!
mvh, Anja
Skicka en kommentar