lördag 12 juli 2008
Igår plockade jag fram en kär gammal vän från garderoben, allra längst in i en sliten fotoväska låg min gamla analoga Konica FT-1. Min son skall börja medieprogrammet till hösten och första året fotar de analogt så jag tänkte se om min gamla älskling fortfarande håller måttet. I kylen låg ett gäng filmrullar så jag laddade kameran och gav mig ut, helt plötsligt såg jag bilder överallt, stannade, tittade och komponerade noga innan jag sköt av varje bild. Det ligger en helt annan eftertänksamhet bakom bilden när man fotar analogt, om inte rätt känsla infinner sig så dras fingret genast undan från avtryckaren, det gäller att spara på filmen, 36 bildrutor mot ett minneskort på 4 GB. De sista rutorna skall fyllas idag och sedan får jag vänta, precis som förr i tiden, på att filmen skall framkallas - spännande...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Snygga bilder! Ja, det var andra tider på gott och ont! Jag har nog haft hjälp att utvecklas just genom att kunna ta massor av bilder. Men samtidigt så tror jag att jag skulle tänka efter mycket, mycket mer med filmrulle i. Man kanske skulle sätta i ett litet minneskort?
Ramlade in på din blogg av en slump, tycker den var riktigt trevlig med många fina bilder som föll mig i smaken. Tittar gärna in igen.
//Gråskala
Tänk att "förr i tiden" som du skriver är så nära tillbaka och ändå känns så omordernt när det gäller fotande.
Mvh // S-O
Spännande att vänta på att de ska komma och man får bläddra igenom dem!! Själv försöker jag ha samma inställning till digitalt! Jag skjuter inte bara av utan planerar noga och vill gärna ha så få bilder som möjligt med mig tillbaka men alla bra! Det fungerar väl inte alltid men det är mitt mål i alla fall!
Hoppas det blir fina bilder!!
KRAM!
Spännande! För mig känns det just nu helt främmande att plåta med min gamla Nikon. Men när jag tänker efter så är det en halv otagen rulle i den... :)
Ha det gott!
Ja du. Man kanske ska plocka fram den gamla godingen och se om den fungerar.... Tänk vilken skillnad det är nu när man kan knäppa hur många gånger som helst på samma objekt... och sen bara radera. Kan oxå komma ihåg den där härliga känslan när fotopåsen låg i brevlådan och hur man ivrigt började bläddra bland korten... Vilken känsla!
Skicka en kommentar