söndag 21 november 2010







Livet är inte dagarna som passerar...det är dagarna du minns.

Just den här dagen ska jag sent glömma; dimman låg tät, cykeldäcken sjönk djupt ner och gjorde tydliga, vingliga spår i den leriga vägen, luften var råkall, en häger skrek till i flykten och försvann lika snabbt som ett andetag, upp ur ingenting reste sig ett berg och när jag gick av cykeln sjönk mina fötter ner i lera, ändå fanns det inget tvivel på om jag skulle fortsätta framåt eller inte, jag kollade in "berget" ur olika vinklar, tog bild efter bild, det klafsade om skorna, fingrarna var stela av köld men lyckan slog i bröstet och värmde mig inifrån, efter en stund tappade jag känslan för tid och rum - då var lyckan stor...

6 kommentarer:

Della sa...

Förstår känslan. Härligt!

Vitsippan sa...

Hejsan ! Så bra Du beskriver det, riktigt kände det som Du.
Det är en konst att skriva så.
Jag håller på och lär mig än fast jag är en bit upp i åren.
Jag fick en kamera av en snäll bloggerska, för jag hade bara en mobilkamera. men den duger tills jag lärt mig allt på den nya Zooma och sånt.Fick min första kamera när jag var sju år.Så anlagen finns, det gäller att väcka upp den igen.
Idag Söndag grådaskigt hu-väder, vill inte gärna gå ut.Hade jag haft hund blev jag tvungen till det.

Ha en fin dag.

fotopunktMis sa...

När jag såg första mini bilden trodde jag du varit vid havet..fick den känslan..men sen dök nästa bild upp och jag såg presseningen med däcken..så jag håller med..känslan e så där go som du förtäljer..ha det..Maria

Photos by Storm sa...

Tänk vilket betberg. Vilken härlig känsla du beskriver. Jag ser att vi har lika dimblött väder i både Skåne och östra Småland/Kram

Dagrun sa...

Så fine ord og så fint mønster du har fotografert.

malinhelleso sa...

Vilken speciell plats...
Och vilka bilder!!

Känslan känns igen som du beskriver!

//Malin